Blogg?

Vafan. Jag är kass på detta..
Jag har ju barn nu, klart jag måste blogga.
Men jag måste ju starta en ny blogg så den kan heta “mammaemelie” eller liknande. En “mammablogg” måste man ju ha så fort man skaffar barn. Eller?

Jag har bloggat om detta innan, för hundra år sedan. (Nej, min förmåga att överdriva försvann inte heller när Anton kom.)
Är man ingenting annat än mamma så fort barnet tittar ut i ljuset? Måset jag döpa om mig överallt så att ALLA, även dem som egentligen inte känner mig, förstår att jag har en son som heter Anton?
Facebook-profil: Emelie “Antons mamma” Carlsson
Blogg: Blir det då “Antonsmamma.wordpress.com, eller Mammaemelie.wordpress.com – eller hur gör jag då?

Måste jag BARA skriva om Anton då? Hur han sover på nätterna och dagarna, vad han äter eller om han är glad eller ledsen?
Måste jag skriva hur underbar han är och hur mycket jag älskar honom i varje inlägg, eller går det bra att faktiskt vara lite irriterad ibland? Man MÅSTE ju ha en förlossningsberättelse att skriva ut i sin mammablogg.
Tyvärr, jag har inte det. Jag minns möjligen 5% av förlossningen och har fått en del berättat för mig- ska jag skriva ut det då, eller är jag en dålig mamma för att jag inte minns?
Jag kan skriva såhär annars:
“Min kropp är inte gjord för att föda barn och jag hade inte sovit på närmare 5 dygn. Jag orkade inte föda barn egentligen, och än mindre lägga energi på att försöka minnas vad som hände.”
Faktum är att jag inte har sovit en hel natt på närmare ett halvår, min Anton är ganska duktig på att vråla och hans far är mycket sällan hemma. Ska jag då ge skenet av att jag är hur positiv som helst alltid och aldrig tycker att något är jobbigt?
Det ÄR jobbigt när han vaknar 15 gånger varje natt och när jag varit uppe och pressat i nappen så hinner jag lägga mig ner igen innan han har viftat till med handen och slagit ut den igen. Ni ska ju inte tro att mitt barn inte har humör! Det ÄR jobbigt när vad man än gör för att han ska sova, så skriker han bara och håller sig själv vaken. Det ÄR jobbigt när han vaknar på morgonen för att han hostar upp allt slem som han samlat på sig under dem snart fyra veckor som han varit förkyld.

Jag hade lätt kunnat skriva att jag skulle vilja kasta ut honom genom ett stängt fönster ibland. Givetvis så skulle den tanken aldrig skrida till handling, men det känns ofta mycket lättare när man bara fått uttrycka det.
Jag går ner och duschar eller fixar tvätten när Anton sover, med risk för att han vaknar, men han dör inte av att skrika ett par minuter om han vaknar. Han sover på mage på nätterna, trots att alla rekomendationer säger att dem inte ska göra det.
Han ligger kvar i sängen på nätterna när jag går ner och fixar hans mat – och JA han gallskriker HELA tiden.
Ojoj alla supermorsor- visst är det synd om mitt barn?

Jag skiter i det där med mammablogg!